What’s NXT: Framtidsbarometern episod VII — Coronaviruset slår tillbaka

Efter en dramatisk, omvälvande vår minskade smittspridningen i Sverige rejält under försommaren, och när hösten kom igång hade vi vant oss vid att den låg på en stabilt låg nivå. De flesta av våra barometerrespondenter trodde visserligen för en månad sedan att viruset är med oss åtminstone till nästa sommar, men nog under föreställningen att det stora dramat var över. Sedan hände detta:

Antalet bekräftade fall av covid-19 ökade kraftigt i oktober. Den nya toppen lär visserligen överskatta antalet sjukdomsfall jämfört med i våras, eftersom testkapaciteten utökats kraftigt sedan dess, men i allmänhet är nu känslan att viruset är tillbaka och återigen ett större hot. Nya, mer restriktiva rekommendationer har införts av Folkhälsomyndigheten, och pandemins slut känns mer avlägset än någonsin.

Det blir alltid värre framåt hösten
Tycker våra medlemmar i Kairos Future Friends likadant? Ja, i allmänhet gör de det. Vi har sedan mitten av augusti frågat om när man tror att pandemin kommer att anses vara över i Sverige. Under den första månaden under sensommar och höst skedde inga större förändringar i uppskattningarna, i linje med att det inte skedde några större förändringar i takten på sjukdomens framfart. Något i sena september och framförallt under oktober har pessimismen däremot slagit till ordentligt.

I mitten av september var det ungefär hälften som trodde att det kommer att dröja åtminstone ett år till, och drygt tio procent som tordes hoppas på ett slut i vår. I slutet av oktober har det förbytts i tre fjärdedelar som tror på minst ett år, och under tre procent som vågar tro på en lösning till påsk.

Tagna på sängen igen?
Under hela coronakrisen har vi tagit pulsen på vårt medlemsnätverk och frågat dem hur det går med deras krishantering. Står man och famlar i mörkret eller är det tydligt vad som ska göras och hur? Under våren och sommaren har vi, glädjande nog, fått se hur allt fler rört sig högerut på en femgradig skala allt medan tiden gått. I slutet av september såg vi att så många som hälften angivit fem av fem (”Vi börjar få grepp om situationen och ser tydliga vägar framåt”), vilket för första gången blivit det populäraste svaret.

Virusets återkomst verkar ha slängt grus i maskineriet även här. För första gången under hela krisen ser vi nu att beredskapen gått tillbaka från en mätning till en annan.

Efter en topp i slutet av september har det självskattade ”krisläget” ute i organisationerna i oktober återgått till ett läge något sämre än vad som gällde i augusti. Det återstår att se hur omfattande en andra sjukdomsvåg blir och hur fort det går att omorientera sig igen.

Offentlig sektor har gjort ett språng framåt
I princip alla har behövt göra omställningar i arbetssätt i krisens kölvatten. Många har jobbat hemma och möten har i stor utsträckning skett på distans. Det har förstås ställt ökade krav på digitala verktyg och rutiner, inte bara inom det dagliga arbetet utan även inom mer långsiktiga investeringar med ett öga för tiden efter krisen. Och det är inom offentlig sektor skiftet har varit som störst — förvisso säger även två tredjedelar inom privat sektor att de planerar att investera mer i digitalisering av sina processer, men inom det offentliga är motsvarande siffra nästan 90 %.

Det är inte givet om detta beror på skillnader i verksamhet som kräver mer digitalisering framöver i offentlig jämfört med privat sektor, eller om det offentliga helt enkelt har digitaliserats mindre än näringslivet tidigare och nu jobbar sig i kapp. I vilket fall som helst uppfattar våra respondenter från den offentliga sektorn själva att förändringarna har förbättrat organisationernas kapacitet att möta framtiden.

Medan man i privat sektor står kluvna när det gäller huruvida man går stärkta ur krisen eller inte (och en betydande minoritet anser sig försvagad), finns det bland de offentliga organisationerna en stor majoritet som anser det.

Företagen oroar sig för långvarig kris
Det finns förstås naturliga skäl till att fler privata företag inte känner att de kommer genom krisen med långa perioder av distansarbete bättre rustade inför framtiden. De är ju betydligt mer utsatta för risken att gå omkull och lida stor och långvarig ekonomisk skada av allt som krisen har fört med sig. 

Och det är bland företag och företagare vi får höra mest oro om att krisens upplösning kommer att dra ut på tiden. Vi bad respondenterna skriva fritt om vilka farhågor man har inom organisationen, och inom offentlig sektor var skurarna spridda; man oroar sig för kompetensförsörjning, för pandemins påverkan på vårdsystemet, konsekvenser för psykisk hälsa och den kommunala ekonomin. Man oroar sig för nya pandemier, politisk polarisering, arbetslöshet och sjunkande skatteintäkter som påverkar finansieringen av den egna verksamheten. 

Den privata sektorn delar vissa av dessa farhågor men fler lägger vikt vid risken att vaccinering kommer att bli försenad, att vi kommer att uppleva fler vågor och att restriktioner och regleringar kommer att finnas på plats under lång tid på ett sätt som gör verksamheten omöjlig. Man är även orolig för att politiken blir för kortsiktig och inte ser tillräcklig mycket i det längre perspektivet.

Privat sektor mer ambivalenta inför den svenska coronastrategin
Kanske är det denna sista punkt, och känslan av större utsatthet, som gör att den privata sektorn ställer sig något mindre positiv till hur Sverige hanterat coronakrisen. En stor majoritet av alla tror att Sverige hanterat situationen bättre än de flesta länder, men det finns en tydlig skillnad där den offentliga sektorn är betydligt mer villig att helt ställa sig bakom och mindre ambivalent.

Olika världar – samma värld
Vem är det som kör egentligen?
Det är inte helt klart hur vi ska tolka den lilla men betydande skillnaden i stöd för den svenska coronastrategin. I senaste Framtidsbarometern spekulerade vi att myndigheternas hantering av covid-19 kan komma att ha kraftig påverkan på svenskarnas tilltro till det offentliga framöver. Gäller detta även företagarna? Det vet vi inte, men vad vi vet är att de har dramatiskt olika uppfattningar om vem det är som faktiskt sitter i förarsätet när det gäller samhällsutvecklingen. Anställda i offentlig sektor anser att det är den nationella politiken i första hand och delat mellan näringsliv och civilsamhälle i andra hand. Den privata sektorn anser däremot att det är de själva som formar framtiden i mycket högre grad.

Och vart är vi på väg?
Om åsikterna går isär när det gäller vem som har initiativet råder det desto större likhet mellan privat och offentlig sektor när vi frågar vart vi är på väg. När vi frågar om tiden efter coronakrisen kommer att präglas av ökad kollektivism (som vissa historiska trender tyder på) och/eller pessimism, så noterar vi ingen signifikant skillnad mellan sektorerna.

Däremot går åsikterna isär inom grupperna. Medan det finns en viss övervikt mot att ”eftertiden” inte kommer att bli en mer kollektivistisk tid är respondentskaran kluven när det gäller pessimismen kontra optimismen.

Möjligtvis kommer vi att känna oss mer optimistiska om och när vi klarar oss igenom coronakrisen utan katastrofala resultat — även om den senaste månadens bakslag inte inneburit någon motsvarande ökning av pessimismen vad gäller de nästa två årtiondena. Kanske har detta mer att göra med ens eget temperament? I vilket fall som helst fortsätter vi att hålla fingret på pulsen och sker några förändringar kommer vi att vara först med att rapportera om dem. 

Vi vill veta hur näringsliv och offentliga organisationer ser på sin framtid och jobbar med omställningen till post-coronasamhället. Därför har vi startat Kairos Futures Framtidbarometer, där vi via vårt nätverk Kairos Future Friends tar pulsen på företag och organisationer för att följa utvecklingen.

Följ Kairos Futures Framtidsbarometer för att hålla dig uppdaterad.

By Christian Wennerström