Att skriva om ett samhällskontrakt
Tretton kronor inom tjugo år - så stor är den skatteomläggning som forskaren Rolf Solli vid högskolan i Borås menar behövs om Sverige ska klara omsorgsbehoven. Den nyss rapporterade höjningen av kommunalskatten i Danderyd om 1:40 kr kommer i så fall snart inte att upplevas som särdeles dramatisk. Snarare som det nya normala.
Försvarsbudgeten växer, kompetensbristen inom många av välfärdens största yrken driver upp lönerna och nya effektiva behandlingsmetoder inom exempelvis cancermedicin kostar belopp som raderar ut varje ambition om lika vård för alla. Avfolkningen skapar allt större skillnader mellan stad och land när servicenivåerna sjunker samtidigt som 86 procent av svenskarna uppger att det är en rättighet att ”få samma välfärd och samhällsservice oavsett var i landet man bor”. Väktartjänster, skyddet av individen och äganderätten, räknas in bland RUT-tjänster med syfte att kompensera för bristen på poliser. Det står inte bara klart att den nästan 100-åriga trenden av ökande åtaganden för stat och kommuner bryts. Det har blivit dags att skriva om det svenska samhällskontraktet.
Under valkampanjandet 2018 lyftes frågan om samhällskontraktet på flera håll, ibland utifrån en berättelse om att kontraktet redan är brutet av politikerna. Synen på detta är förstås olika för de sju olika medborgartyper som vi har kunnat identifiera i studien Morgondagens medborgare, liksom mellan stad och land: en tredjedel av boende på landsbygden upplever samhällservicen som fungerande jämfört med hälften av storstadsborna. Frågan om samhällskontraktet rymmer förstås fler dimensioner än så. Här bakom återfinns bland annat den konflikt mellan olika samhällskontrakt som forskaren Lars Trägårdh nyligen resonerade kring under arbetsgivarorganisationen Sobonas årsdagar. Kortfattat visar Trägårdhs forskning att svenskarnas traditionella samhällskontrakt ställer krav på medborgaren att dra sitt strå till stacken och därmed ta del av samhällets goda. Välfärd är en konsekvens av ett plikttroget medborgerligt samarbete som primärt involverat medlemmarna av nationalstaten och 2018 uppgav 84 procent att det var en skyldighet att ”bidra till välfärden i Sverige genom att arbeta och betala skatt”. Vid sidan av detta återfinns ett annat kontrakt med rötter i efterkrigstidens internationella rättighetskatalog. I detta andra kontrakt återfinns knappt nationalstaten som avgränsare av gemenskaper. Detta kan ses som en logisk följ av två världskrig pådrivna av högljudd retorik med etnicitet i fokus. Här är istället alla människor lika i värde och rättigheter, oavsett etnisk härkomst och historiskt eller nuvarande bidrag till samhällsgemenskapen. Detta är en människosyn som inte är intuitiv för de allra flesta, för vem prioriterar inte familj och vänner framför andra? Kollisionen mellan kontrakten är tydlig och accentueras när allt fler upplever att samhällets resurser inte räcker till. Något vi lär se mer av framöver. Frågan är hur ordnat vi kan författa ett – eller flera? – samhällskontrakt som håller under den överskådliga framtiden?
Ingen demokrati på akuten, tack!
I ett samhälle under snabb förändring växer insikten om att (går-)dagens system inte längre löser dagens problem, än mindre framtidens. Siffror från våren 2018 visar att hälften av svenskarna i olika grad håller med om att samhällets organisering behöver förändras i grunden för att möta framtidens stora samhällsutmaningar. Samtidigt saknas bilder av hur de nya lösningarna ska se ut. Det gör att resan mot framtiden blir en resa mot det okända. Beroende av faktorer som individens känsla av sammanhang, personlighet och livsvillkor finns ett större eller mindre behov av att se att någon – staten, politiken – har en plan och börjar bygga nya lösningar. Om så inte sker riskerar oron att nå en kritisk nivå så att en individ, som hittills varit demokrat, accepterar tanken på att samla makten hos någon som erbjuder sig att göra något. Idag uppger knappt hälften av svenskarna att de är mer eller mindre positivt inställda till ett expertstyre istället för riksdag och regering. Demokratins inkluderande men långsamma processer tappar i värde, särskilt om besluten upplevs vara lapptäcken av partiöverenskommelser med låg potential till att skapa något verkligt nytt och hållbart.
Den här reaktionen är inte så konstig i sig. När vi kommer in på akuten vill vi inte höra hur personalen röstar om hur vi ska vårdas. Nej, då önskar sannolikt alla patienter oavsett politisk ideologi att den personal som har mest kompetens dirigerar de andra, kalla det diktatur eller ej. Kanske är det delvis utifrån det perspektivet som vi ska förstå att endast 49 procent av 16-25 åringar anser att alla bör ha rösträtt oavsett deras kunskap om de politiska frågorna?
Varje generation av medborgare och politiker tvingas att hantera sin tids stora frågor. Dagens förtroendevalda och tjänstepersoner håller inte bara framtiden i sina händer, genom de beslut som fattas. I ett samhälle under stigande förändringstryck spelar det också stor roll hur beslutan fattas, något som stärker eller försvagar tilliten i samhället. Att hitta balansen mellan å ena sidan inkluderande demokratiska processer respektive handlingskraft och innovativa beslut å andra sidan kanske är den största utmaningen för dagens politiska makthavare. Nog många människor måste involveras för att bibehålla den representativa legitimiteten bland väljarna samtidigt som de med behov av handling och resultat måste få sitt.
För att skapa lite mer klarhet kring morgondagens medborgare fick vi chansen att göra en studie på temat. Tillsammans med andra organisationer ställde vi frågor till drygt 5500 svenskar, genomförde en omvärldsanalys och mötte expertis. Resultatet har väckt stort engagemang hos kommunstyrelser, regioner och andra med behov av att förstå de olika människor som utgör medborgarna idag och imorgon – vad de vill ha och ge. För dig som vill ta del av ett urval av rapporten finns en minirapport om framtidens samhällskontrakt att ladda ner här.
Medverkande organisationer till studien Morgondagens medborgare (2018) var Fryshuset, Röda Korset, Region Gävleborg, Polismyndigheten, Scouterna, Vision, Region Västmanland, Polisförbundet och Försvarsmakten. Är du intresserad av att veta mer om studien eller boka en föreläsning på temat morgondagens medborgare? Kontakta Fredrik Torberger.