Mitt i paradigmskiftet: Vad kan Burning Man lära oss om att skapa prototyper för ett nytt samhälle?
Följ med när Kairos Futures framtidsstrateg Åsa Jonsson utforskar hur Burning Man kan vara en vagga för det nya samhället. Sammantaget är det en plats där nya idéer kan få en grogrund, det är en prototyp för ett alternativt meningssystem och ger förutsättningar för individer och kollektiv att öva på att hantera komplexitet.
Burning Man är en global gemenskap som sedan 1986 kommer samman flera gånger per år på olika platser i världen för att samskapa så kallade burn-evenemang. Det ursprungliga och största evenemanget heter just Burning Man och är skapandet, upplevelsen av och nedmonteringen av en stad med 70 000 invånare i Nevadaöknen i USA. I media framställs Burning Man ibland som att handla mest om rika techentreprenörers dopaminkickar. Men sett från ett framtidsforskningsperspektiv finns det anledning att nyansera bilden av sammankomsten. Det verkar nämligen som att Burning Man och liknande projekt spelar en viktig roll i just den tid vi lever i idag – en samhällelig vinter.
Vi befinner oss i en omvälvande tid. Tolkat genom Kairos Futures årshjul upplever vi just nu en samhällelig vinter. Årshjulet är en integration av flera idéskolor kring långa ekonomiska vågor och deras betydelse för kulturell och institutionell förändring. Det representerar cykler på cirka 80–100 år och illustrerar mönster i hur det moderna västerländska samhället har utvecklats. Under vintrarna, som nu, har samhället skakats i sina grundvalar av krig, finansiella kriser och tvivel på ledarskap och grundläggande institutioner. Just nu kan vi till exempel se hur demokratin sviktar i många länder, det finansiella systemet utmanas och människor upplever ökande nivåer av psykisk ohälsa. Och sätt in det i ett sammanhang med påtagliga klimatförändringar. Det är en osäker och utmanande tid. Men ur vintrarna skapas nya institutioner, vilka blir grunden i nästa ekonomiska cykel.
Klicka på bilden för att se den i större format.
Att skapa prototyper av det nya samhället
Just nu kan utmaningen att bygga det nya som ska ha bäring in i framtiden kännas omöjlig. Det är svårt att sätta riktning när allt gungar. Enligt paradigmteorin befinner vi oss i ett skifte från industrisamhället till något nytt. Och det är därför båten gungar så hårt – vi befinner oss i ett gränsland där våra gamla metoder inte fungerar längre, men det nya ännu inte har tagit form. Vi behöver alltså uppfinna nya sorters hjul, som rullar bra i den tid vi är på väg mot. Men hur? De fruktbara vägarna framåt kommer med största säkerhet inte att komma från samma paradigm som skapade dagens problem.
Den som någon gång tagit ett initiativ från idé till manifestation i världen vet att den mest effektiva metoden för att skapa något fungerande är att testa sig fram. Små experiment och justering däremellan. Men för att skapa något som tacklar utmaningar på ett helt nytt sätt krävs något mer. Vi behöver frigöra oss från gamla tanke-, känslo- och beteendemönster på samhällsnivå och släppa taget in i det okända.
I boken The Nordic Secret beskriver futuristen och politiska tänkaren Lene Rachel Andersson hur det som senare blir samhällsvida accepterade praktiker, det vill säga ett nytt paradigm, startar i små communities of practice, eller på svenska praxisgemenskaper. Dessa mindre sammanhang är de som i skiftet till det nya paradigmet testar och prototypar fram nya sätt att göra saker, vilka sedan skalas upp och blir norm.
För att skapa det nya som kan bli grunden i nästa vår verkar det alltså som att vi vore betjänta av sammanhang som hjälper oss att skifta perspektiv och där vi kan experimentera för att hitta lösningar som fungerar.
Burning Man – en plats där det nya skapas?
Burning Man är en plats som tar människor ur sina vardagliga sammanhang, och öppnar en möjlighet för experimentella praxisgemenskaper att etableras. I korthet är Burning Man en global gemenskap som interagerar och koordinerar digitalt och samlas flera gånger per år på olika ställen i världen för att tillsammans skapa fysiska evenemang. Det ursprungliga, och största eventet heter just Burning Man och består av uppbyggnaden, upplevelsen och nedmonteringen av en stad med 70 000 invånare i Black Rock Desert i Nevada. Burn-event är samskapade, vilket betyder att alla som deltar i eventet också är de som skapar dess innehåll. Det finns alltså inte någon central arrangör som säljer biljetter och är ansvarig för att leverera underhållning eller förnödenheter till någon.
Det finns tio principer som vägleder alla burn-event: Radical inclusion (en öppen inställning till att möta alla, även den okända människan), gifting (på Burning Man finns varken pengar eller byteshandel, däremot är det välkommet att ge och ta emot gåvor), decommodification (inga kommersiella finansiärer eller reklam), radical self-reliance (varje person är ansvarig för att ha det som den behöver under veckan, både inre resurser och utrustning), radical self-expression (varje individs unika uttryck är värdefullt), communal effort (kollektivet hjälps åt), civic responsibility (deltagare i burn-event tar ansvar för att ha en neutral eller positiv påverkan på omvärlden, lagar ska följas etc.), leaving no trace (lämna inget eller ett positivt avtryck på fysiska platser där eventen hålls), participation (antagandet att positiv förändring hos individer och samhälle kommer ur aktivt deltagande, alla är inbjudna att leka och arbeta), immediacy (fokus på att vara med det som är närvarande i stunden, omkring oss, i relationer och i den inre världen).
Att komma till en miljö som präglas av Burning Mans tio principer är ett ganska rejält kontextbyte för de allra flesta. Eftersom alla deltagare är medskapare finns det dessutom en inbjudan till deltagarna att skapa just det som de längtar efter att få ge till världen eller själva få uppleva. Möjligheterna är alltså på plats för att experimentella praxisgemenskaper ska etableras.
Författarens erfarenheter
Som frekvent deltagare i olika burn-event vill jag som författare komplettera artikelns abstrakta resonemang med mina praktiska erfarenheter. Ur de förutsättningar som de tio principerna ger har jag sett människor fyllas av upplevelsen att skapa utifrån sina drömmar, och jag har sett projekt födas som sedan levt vidare utanför eventet.
I somras på ett nordiskt burn var jag del av ett experiment att skapa ett camp, en plats och ett workshop-schema ur och för det kraftfulla feminina. Då görande och varande i många kontexter i samhället sätter maskulina normer och värden centralt, ville vi explicit experimentera med att hitta en ram som utgår från ett mer cykliskt sätt att leva och ser den feminina livskraften som startpunkten för all kreativ aktivitet (vad det feminina är kräver en egen artikel, så ni får nöja er utan definition för nu). En del av projektet bestod i att vi utvecklade och testade en modell för att projektleda som hjälpte oss själva i projektgruppen att vara i kontakt med det feminina i oss under hela resan från planering av burn-eventet till att montera ner våra tält efter eventets slut. Det handlade mycket om att i arbetet integrera praktiker som hjälpte oss att vara i kontakt med kroppen och inte bara intellektet, och på så sätt komma åt en större visdom och mer autentisk kraft. Vi hade möten där vi dansade och reflekterade på djupet över vad som väcker livsgnista och njutning i oss. Vi insåg också att vi behövde vara noga med att skapa tydliga strukturer i vårt arbete, för att kunna slappna av in i lekfullhet, kreativitet och kontakt.
Lärdomarna som jag har tagit med mig från det här experimentet har skiftat mina perspektiv på hur jag kan projektleda för att bjuda in fler perspektiv och sätt att vara, och jag har redan använt flera av angreppssätten i mitt yrkesliv. Det som en liten experimentell praxisgemenskap experimenterade fram under ett burn påverkar nu världen i andra sammanhang.
Sammanhang som Burning Man som får oss att skifta perspektiv och som ger utrymme för experiment skulle alltså kunna vara viktiga i uppdraget att initiera nästa vår i årshjulet. Nya idéer och sätt att göra saker på kan prototypas. Men det finns något mer som är värt att belysa med Burning Man som fenomen.
Det handlar om mening också
I våras presenterade Kairos Future data som säger att 24 procent av svenskarna ser livet som meningslöst – att jämföras med 6 procent för 20 år sedan. Siffrorna har väckt intresse i den svenska samhällsdebatten, med följdfrågor om varför det ser ut så och vad det betyder. Neuroantropologen Jamie Wheal beskriver i sin bok ”Recapture the Rapture – Rethinking God, Sex, and Death in a World That’s Lost Its Mind” hur vi lider av en generell kollaps av mening i samhället. Han beskriver det som att vi först hade Mening 1.0 där vi fann hopp och trygghet i den organiserade religionen. Därpå följde ett samhälle präglat av Mening 2.0, där tron har legat i att klassisk liberalism och sekularisering med fria marknader, demokrati och mänskliga rättigheter ska ge alla möjlighet till att skapa det goda livet. Men nu har riktningslöst ”värdeskapande” och tanklös konsumtion urholkat Mening 2.0 och skapat en känsla av meningslöshet i vårt kollektiva undermedvetna. Den undermedvetna känslan av meningslöshet kommer upp till ytan och manifesterar sig som nihilism och fundamentalism. För att komma vidare – initiera nästa vår – menar Wheal att vi behöver skapa Mening 3.0.
Efter omfattande research landar han i att ett potent meningssystem för framtiden innehåller de tre komponenterna ecstasis (extas, inspiration, transcendens, ”flow”), catharsis (rening, läkning, möta mörker) och communitas (samhörighet, jämlikhet, delade upplevelser). Enkelt uttryckt skulle dessa tre komponenter vara möjliggörare för människor att må bra och känna sig motiverade att göra bra saker för världen.
Inom ramen för Burning Man manifesteras dessa tre komponenter frekvent. Det verkar vara något med de tio principerna och traditionen i skapandet av burn-event som gör att deltagarna samskapar upplevelser som ger ecstasis, catharsis och communitas. Till exempel innefattar eventen ofta ett överflöd av möjligheter till ecstasis: häftiga dansgolv, praktiker som andningsövningar och meditation, intellektuellt utforskande och möjligheten att följa flödet av sina egna impulser tack vare avsaknaden av tider att passa. Där finns också ofta möjlighet till catharsis. Till exempel avslutas varje burn med att något bränns, och många deltagare gör den ceremonin till en akt för rening och nystart för sig själva. Slutligen är burn-event som sagt samskapade av och för deltagarna, vilket betyder att alla, utifrån intresse och förmåga, tar del i allt från att dra elkablar och ordna toaletter till att skapa sina drömmars konstverk. Det upplägget, tillsammans med gemensamma extatiska och katartiska upplevelser, skapar en känsla av communitas.
Vi skulle alltså kunna betrakta Burning Man som helhet som en prototyp av ett framtida övergripande meningssystem. Det är inte perfekt och det finns utmaningar i genomförandet: Wheal formulerar insiktsfullt att ”Vi behöver ha ecstasis utan beroende, catharsis utan navelskådande självhjälp och communitas utan kult-ighet”. Burning Man kämpar absolut med denna balansgång, men är icke desto mindre ett modigt exempel att göra något radikalt annorlunda än Mening 2.0, och det är värdefullt givet den vinter och meningskris som vi befinner oss i.
Icke-dogmatiska sammanhang lär oss leva med komplexitet
Ytterligare ett drag som Wheal menar bör karaktärisera framtidens meningssystem är att det ska vara ickedogmatiskt. En briljans i Burning Man som kontext är hur vaga och motsägelsefulla de tio principerna är. Ta till exempel communal effort och radical self-reliance. Deltagarna ska både hjälpas åt och klara sig själva. Tolkat bokstavligen kan det låta motsägelsefullt. Men det är här, i balanserandet av paradoxer, som magin uppstår. De tio principerna skapar en inramning, men kräver samtidigt av deltagarna att aktivt reflektera över sitt varande och görande och skapa vägar framåt baserat på både individuell reflektion och diskussion i kollektivet. Det tränar deltagarna som individer och kollektiv att möta komplexitet. Det är något annat än att vara del av en kult där deltagaren blir skedmatad med ”sanning”. Communitas utan kult-ighet.
Den här träningen i att möta komplexitet och hantera paradox är en av de bästa förberedelserna för framtiden. För är det något som verkar ostoppbart så är det att vår tillvaro ständigt ökar i komplexitet.
Mot framtiden
Burning Man är alltså ett projekt som kan bidra till att initiera den nya våren och skapandet av de system som kommer att bygga upp nästa samhällsparadigm, genom att möjliggöra för experimentella praxisgemenskaper att skapa prototyper av nya sätt att göra saker på. Sammanhanget i sin helhet är också en prototyp för det framtida meningssystem som vi behöver skapa, genom att det ger människor möjlighet till ecstasis, catharsis och communitas. Genom sina icke-dogmatiska principer är Burning Man dessutom en skola som lär människor verktyg för att hantera komplexitet, en välkommen förmåga för att möta dagens och framtidens värld. Burning Man-konceptet kan därmed ge oss mycket inspiration till hur och vad vi kan skapa för framtiden.
Därför bör vi fundera över hur vi kan initiera fler liknade sammanhang som lockar också de människor som inte tilltalas av att spendera en vecka i öknen. Hur kan vi, i organisationer och i samhället, skapa skyddade rum där framtidsprototyper kan få utvecklas och lekas med ifred? Hur kan vi skapa sammanhang för människor att uppleva ecstasis, catharsis och communitas? Och vad kan vi göra för att öva oss i att möta världen i all dess komplexitet, utan att fly till dogmatiska principer?
För att initiera nästa vår i årshjulet är det av avgörande betydelse att vi som samhälle utforskar svaren på ovan frågor. Vi på Kairos Future vill gärna tillgängliggöra vår stora verktygslåda med metoder för det syftet. Vi tror att ju fler aktörer som aktivt tar ansvar för sin egen framtid, desto större är chansen att vi tillsammans skapar en framtida värld som är bra för fler. Välkomna att kontakta oss för stöd i att utforska och formulera strategier för hur ni kan bli en aktiv deltagare i formandet av nästa paradigm.
By Åsa Jonsson