Publikationer Nyheter Ropen skalla – bostad till alla

Ropen skalla – bostad till alla

Bostadsfrågan en av vår tids mest utmanande framtidsfrågor. Enligt Boverket behövs det byggas 700 000 bostäder på tio år för att klara av den förväntade befolkningsökningen fram till 2025. Hemnet översvämmas av stylade bostäder till rekordpriser som köps av en skuldsatt medelklass. Samtidigt trängs nyanlända och andra personer med knappa resurser ihop sig i områden där så många som upp till fyrtio, femtio personer bor i en och samma lägenhet. Situationen speglar inte bara vår tid med ökade ojämlikheter utan illustrerar också i ett nötskal den politiska valhänta utvecklingen av en av den svenska välfärdsmodellens grundpelare: bostadsfrågan.

Redan under 1930-talet så konstaterades att dåliga bostäder skapade låg nativitet och hög ohälsa. Att satsa på bra boende för alla blev därför en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen. Lort-Sverige skulle byggas bort. Med stöd av statliga subventioner utvecklade Sverige på några årtionden världens högsta bostadsstandard med bostäder planerade efter senaste forskningsrön och ingenjörsmässig rationalitet. Men omläggningen av skattepolitiken i början av nittiotalet innebar att de statliga subventionerna upphörde och bostadsbyggandet minskade drastiskt. Inte minst för att kostnaderna sedan dess tagits av bostadskonsumenterna via ökande lånebördor. Det har gjort att det som byggs är garanterat säkra objekt som tilltalar en köpstark målgrupp. Det här har understötts av utvecklingen mot ett boendebaserat arbetsliv där mer eller mindre varje kommun med självaktning försöker skapa attraktiva boendemiljöer som tilltalar en kreativ klass på jakt efter ett attraktivt boende. Ett boende som öppnar dörren för hela livets möjligheter utan att den som bor där ska behöva ge avkall på något.

När det gäller nyproduktion blir ekvationen dessutom än svårare framöver. Många av de nya bostäderna ska byggas i utvalda områden i storstäderna som motprestation för att staten bygger nya tunnelbanor, järn- och spårvägar inom ramen för olika Sverige- och Stockholmsförhandlingar. Kostnaderna för dessa investeringar läggs i ökad grad på dem som kommer dra nytta av dem via olika medfinansieringsåtgärder. Detta kommer synas på prisutvecklingen framöver och spä på de redan höga priserna än mer.

Kostnadsnivåerna och de ökade lånebördorna gör också att många svenskar idag anger att boendet är en allt större källa till stress. Troligen har alla braskande rubriker om skuldfällor skapat en underliggande oro trots att de genomsnittliga hushållsutgifterna för boende i princip varit konstant under mycket lång tid. Svenskarna lägger faktiskt inte mer pengar på boendeutgifter idag än de gjorde förr. Däremot finns en ökad förväntan på vad boendet skall innehålla idag än förr. Den stora ”make-over”-trenden med allehanda teveprogram som visar hur ett medelmåttigt hem kan bli fantastiskt med lite stylinghjälp är en starkt bidragande orsak till att svenskarna generellt sett blivit allt mindre nöjda med sitt boende. Så boende idag är inte bara tak över huvudet – det skall vara snyggt också!

Det gör att frågan om bostad för alla inte bara handlar om tak över huvudet. Det handlar om att tillfredsställa en anspråksökning kring vad ett boende skall innehålla. Förr utgick debatten från en myndighetsdefinierad bild av standarder och bostadsinnehåll. Idag är det en efterfrågedriven utveckling som sätter ramarna för vad som är ett bra boende. Ett exempel på detta är den växande trenden kring kompaktboendet. Hellre ha rätt kvadratmetrar än många. Allt för att få möjlighet att bo centralt. En bostad borde mätas kubikmeter snarare än kvadratmeter eftersom det ofta speglar betalningsviljan bättre och i många fall är en delförklaring till de extremt höga kvadratmeterpriser som löpsedlarna med regelbundenhet basunerar ut.

Ett annat exempel på att människor ser annorlunda på boendet och livet i byggda miljöer än vad olika normerande myndigheter tidigare har gjort är den förändrade användningen av fastigheter som sker. Folk jobbar från caféer, hotellobbys eller hofficelösningar. De skapas konsertlokaler i folks vardagsrum, och kontorens öppna AW:s konkurrerar med barer och krogar. Hemmavid används de olika rummen på helt andra sätt än de en gång avsågs för. Gränsöverskridande lösningar är helt enkelt en mycket het trend i världen som i hög grad påverkar bostadsfrågan om boende för alla. Man kan med fog säga att funktionalismen är död. Åtminstone ur användarnas ögon.

Och detta är centralt för att förstå vart bostadsfrågans framtid. Det handlar om konfliktlinjen mellan det marknads-/efterfrågedrivna boendet och det myndighetsdefinierade rättighetsboendet. Den bärande frågan som ligger obesvarad i botten är helt enkelt om bostaden är en social rättighet eller om bostaden är en vara som andra på en marknad. Hur ska Sverige klara av att bygga bostäder som inte driver på skuldberget eller bostäder till priser som mindre bemedlade personer har råd med när politiken inte vågar ta i den frågan med tång. Svaret på den frågan kan tyckas skriven stjärnorna men den är helt avgörande för var det kommer att byggas och för vem? Kort och gott: vem ska betala kalaset?

Idag skjuts ofta frågan om betalning på framtiden. Å ena sidan låter politiken svenskarna bli högt belånade vilket för med sig att väldigt få räknar med att någonsin amortera ner sina skulder. Å andra sidan hoppas man på att effektiviseringar i entreprenadledet ska skapa lägre produktionskostnader och bromsa utvecklingen av kostnadsökningarna för nyproduktion vilket är en rimlig tanke eftersom produktivitetsutvecklingen i byggbranschen är påfallande låg jämfört med andra branscher.

Den stora skiljelinjen i det politiska landskapet är huruvida lösningen på sikt handlar om att folk ska äga sitt eget boende eller inte. Internationellt har Sverige en hög andel hyresrättsboende och vi satsar inte heller på att amortera ner våra bolån. I de flesta länder förväntas man äga sitt boende och vara skuldfri inom en tjugofemårsperiod. Till exempel har ett näraliggande land som Norge en helt annan lösning där basen är att bostadsmarknaden utgörs av ägarlägenheter där även de som inte har bra finansieringsmöjligheter med en rad olika åtgärder från offentligt håll stimuleras att skaffa och betala ett eget ägt boende.

Dessutom finns den ständiga oron för en bostadskrasch. Även om dagens prisökning motsvaras av en reell efterfrågan i städerna och tillräckligt stor del av medelklassen har inkomster nog för att med dagens låga räntor klara av situationen. Troligen lär de även klara av högre räntor än idag. Problemet blir om det kommer en rejäl krasch med tillhörande prisfall så att folk kommer tvingas sälja i en nedgång. Detta lär få hela ekonomin att bromsa in eftersom utrymmet för övrig konsumtion kommer minska dramatiskt. Detta är också riksbankens ständiga dilemma vid räntebanebedömningarna.

Sammantaget gör detta att det är svårt att knäcka den gordiska knuten med ett enda Alexanderhugg. I alla fall saknas uppenbarligen den politiska viljan att göra det. Om man från politiskt håll verkligen hade velat skapa bostäder till alla hade de kunnat göra det för länge sedan. Mycket talar därför för att dagens situation kommer hålla i sig under de kommande åren. På lite sikt lär dock någonting behöva ske för att undvika en krasch eller en kraftig revolt bland dem som inte kan få tag på bostäder till kostnader som ryms inom deras ekonomi.

Nycklarna till svaren ligger hos politiken. Vi kan se fyra principiella framtidsscenarier baserat på vilken väg rikspolitikerna väljer när det gäller boendet och finansieringen framöver. Antingen fortsätter staten en fortsatt passiv finansiell roll eller så väljer man att gå in som en finansiellt aktiv part. Och oavsett det handlar det också om huruvida den politiska vägen framåt fortsätter att fokusera på att hyresrätten som grundbult eller så väljer man att styra in på en väg med ökad andel eget ägt boende. Det ger upphov till följande framtidsscenarier:

By Erik Herngren